”Neonljus, signalhorn och snabba steg mot asfalt och kullersten, folksamlingar och hemlöshet, larm och tystnad, häxor, änglar och vargar, tårar och skratt, förväntan och längtan, och överallt rösterna som viskar och ropar om det gömda, det uppenbara, det förbjudna, det glömda, det fula, det underbara, berättelser om de starka och om de svaga, om de stora och om de små, om dig och mig, om vem som helst.”

Anna Döblings nya soloalbum ”Vem som helst” har staden som fond. Storstaden med snabb puls, ett aldrig sinande flöde av ljus och ljud, mötesplatser - och ensamhet. ”Vem som helst” innehåller 12 visor. Om man vill kan man se dem som 12 röster ur stadens människomyller – berättelser med olika musikalisk karaktär som binds samman till en helhet av Annas varma, personliga röst och närvaro som känns igen från solodebuten ”Anna Döbling” som kom 2007. Och även denna gång har Anna samarbetat med producenten Gunnar Nordén.

Här möts sorg och galghumor i den ryskinspirerade kabarévisan ”Skål för mig själv”. Rampfeber, prestationsångest och stolthet kämpar om herraväldet i ”På lina”. I titelspåret ”Vem som helst” gör Anna sig till tolk för alla som längtar, tror och väntar. Som inte borde våga hoppas men gör det ändå. Och så mitt upp i allt en film, en ”Romantisk komedi”. Eller är det på riktigt?

Anna är en berättare - en betraktare, en avlyssnare. Hon hämtar inspirationen till sina visor från människor i sin omgivning, från filmer, böcker, tidningar och teaterpjäser, från lösryckta meningar och samtal i vardagen – och från sig själv.

- Jag hoppas och tror att människor kan känna igen sig i det jag berättar om. Vare sig visorna bottnar i fria fantasier eller verkliga händelser så inbillar jag mig att det jag berättar om ändå är allmängiltigt, att det faktiskt kan handla om vem som helst. Därför har också albumet fått den titeln.

--------------------------------------------------

Mer...

Egentligen skulle jag bli skådespelerska. Jag gick på Teaterverkstan i Stockholm och bekantade mig med världsdramatiken. Så gjorde vi en kabaré. Jag sjöng Jacques Brels Amsterdam och det hände något med mig då och där - "aha, det är så här det ska vara" - och jag var fast. Jag sjöng Brel, Piaf och Aznavour. Jag sjöng Brecht, och jag sjöng Lars Forssells underbara texter. Teaterhögskolan struntade jag i. Jag ville bara sjunga. Så det blev musikalutbildning och sedan musikal på Visby Sommarteater, operett med Stockholms Operettensemble och turné genom hela landet... och det var någonstans där som jag började skriva låtar på allvar.

1998 sjöng jag mina visor inför publik för allra första gången, på en liten krog i Velamsund, och senare samma år stod jag på scenen i Cornelisrummet på Mosebacke i visföreställningen "Tjat om kärlek". Sedan gjorde jag kabarémusikalen "Den Mänskliga Faktorn" på Scalateatern tillsammans med sångare och musiker. Jag mötte legendariska Git Magnusson som blev min mentor - och vi arrangerade flera visfestivaler på MosebackeTerrassen tillsammans. I Musikföreningen Lilith Eve, som jag var med och startade, blev det mer arrangerande av festivaler, konserter och klubbar. Jag medverkade på samlingsplattan Vismosaik.
2007 kom mitt första soloalbum som helt enkelt fick heta "Anna Döbling".

Inspiratörer? Så många...till exempel Jacques Brel (alltid först och främst!), Lars Forssell och Edith Piaf. Evert Taube. Och Charles Aznavour. Bertolt Brecht, Anton Tjechov,Tennessee Williams har också hjälpt till. Torsten Föllinger, personlig och dynamisk pedagog. Och alla musiker som jag haft glädjen att spela tillsammans med. Och alla människor jag mött...

Jag blev inte skådespelerska. Men ändå en berättare, på mitt eget sätt. Jag ger mina sånger till dig som lyssnar.

/Anna